måndag, september 29

Jag tänkte passa på och nämna sidan där jag säljer egendesignade T-shirts och annat strunt.





Kom gärna med förslag på designer som ni skulle vilja se och sprid ordet till era mest fashionista-aktiga vänner!

torsdag, januari 16

No gossimoss!

Vi försöker hitta någonstans där man kan köpa en kopia av Vincents favoritgosedjur (det vore inte jättekul om hans sovkamrat försvann på förskolan)... men det finns nästan ingen affär som säljer just den varianten av gosiga kaniner! DET ÄR JU VÄRLDENS GOSIGASTE KANIN! Why nobody sells world's gossimossiest kanin?!

tisdag, oktober 15

Slappning off...

Det känns så konstigt när man är hemma hela dagarna och "är ledig"... Det känns liksom som att jag gör sju miljarder saker samtidigt, på samma gång som det känns som att jag bara sitter och slappar och gosar med en liten unge hela dagarna...

Jag känner mig trots det ganska stressad hela tiden och känner att tiden inte riktigt räcker till. Jag ska försöka acceptera att jag faktiskt gör ganska mycket nytta här hemma, istället för att känna mig otillräcklig. Jag städar, jag håller min son på så gott humör jag kan, jag dammar av en och annan hylla, , jag torkar spyor, jag byter blöjor, jag är lite halvsocial via facebook (för att undvika lappsjuka) och jag gör säkert massor av andra saker som jag inte ens tänker på!

Mitt tips till föräldralediga människor är att inte stressa upp sig för mycket, och ta sig tid att...


Själv tittar jag på en serie just nu, när grabben sover. Jag tänker inte säga vilken. :)

Det här var för övrigt tydligen inlägg nummer 100! Yay! Grattis till mig! Det ska jag fira genom att använda ytterligare tre utropstecken!!!

onsdag, oktober 9

Humlesmak! Mums!

[Vi tittar på en reklamfilm på TV]

"Den här är ju skitgammal... Jack Daniel's med humlesmak eller vad fan det är..."

Jag märkte att det lät lite fel när orden lämnade min mun... det skulle nog inte vara så gott...

Efter att jag skrivit inlägget påpekar min kära fru att "asså du vet väl att det finns en växt som heter humle...? daaaaaah". Det kanske inte är ett exakt citat, men något sånt. Jag menar alltså djuret humla!

Sömnlös och lycklig

Under tre nätter vaknade jag helt utan anledning och låg vaken i minst 2 timmar i streck, utöver alla gånger jag gick upp för att stoppa i nappar i bebismunnar... Det leder i sin tur till tre otroligt jobbiga dagar där jag mest har gått runt som en zombiepappa till en skrikande monsterunge...
Efter den tredje natten verkar det dock vara på väg att bli bättre! Det är otroligt att man som förälder orkar med alla sömnlösa nätter och skrikande småungar bara för att de är så otroligt söta och mysiga när de typ vinkar och ler åt en. Att ett litet barnleende kan fylla på hela energimätaren bara sådär... Och tänk hur jobbigt det hade varit om det inte var så!

söndag, september 29

Dagens toalettcitat!

Helt plötsligt när jag sitter och arbetar vid datorn utbrister min fru "Jag blev så stolt när han bajsade i toan!"

Vår son lyckades bajsa i toaletten för första gången idag... men det var bara en väldigt rolig sak att höra någon utbrista helt plötsligt. Man säger så mycket konstigt när man är småbarnsförälder...

lördag, september 28

Barnsligt inlägg (höhö)

l
llll¨llll  ll
 ä l¨
lllz
äjm
 n
ä   ää,äää
ä

än.. ...
. .ä.' .yäf...
................................................................................................................................................................................
-öÖ_-ööä
-ä llllllllllll
ä

llllll
lllllllllllä,-mö99i+i8i-.i-jj j jjj nöll
l

Jag hade lite idétorka, så jag fick hjälp av grabben att skriva dagens inlägg!
Han lyckades att inte öppna en massa fönster som jag aldrig har sett förut den här gången, så det var skönt! (Han har även lyckats att slå på datorn så hårt att den stängs av förut... två gånger...)


En liten inte helt orelaterad notis: Visst är det jobbigt när barn blir vansinniga när de inte längre får göra någonting... som t.ex. att leka med pappas dator?

fredag, september 27

Nya perspektiv

Att vara småbarnsföräldrar ändrar lite på ens perspektiv. Jag tror inte att jag skulle se det här som "inte så stökigt" för ett år sedan.


tisdag, september 24

Coffee breath

Det här händer mig lite för ofta...
Jag sitter och gosar med min son, när jag helt plötsligt känner en konstig lukt. Jag tänker "Ååååh! jag orkar inte byta en blöja nu!" Jag vänder på grabben så att jag kan ta en riktigt stor sniff på blöjan. Men blöjan luktar inte. Vad var det då som luktade som en blöja som behöver bytas?
     Det visar sig att kaffedrickande i kombination med att inte borsta tänderna under hela morgonen är dåligt. I alla fall om man inte vill lukta bajs i munnen.

tisdag, september 17

Ett år senare...

Man kan ju säga att min sons födsel har förhindrat bloggeriet en hel del... men! Idag gick jag runt och tänkte på att det skulle vara kul att börja blogga igen, och trots att ingen antagligen kommer att läsa det här inlägget så får det fungera som ett sätt att börja blogga igen! :D

Jag har lite småidéer på vad som kan vara kul att blogga om (och såklart läsa), så förhoppningsvis tar det inte ett år för nästa inlägg att ploppa fram.

KRAMEN PÅ DIG!

måndag, oktober 22

Rocky road

Det är inte alltid så roligt som man kanske vill att det ska vara, den här föräldragrejen...

Vi pratade lite idag om att det är jobbigt att man inte får sova som man vill osv och kom fram till att det antagligen kommer att bli bättre snart när kroppen har vant sig. Förut gick man ut och söp varje helg eller sov 12h på ett dygn, vilket resulterar i att kroppen blir helt slutkörd också... så det är ju inte en helt främmande situation man är i nu.

När jag cyklade till skolan idag kom jag på en sak som summerar hela sömnsituationen ganska bra:

"Man får inte sova så länge när man har ett litet barn hemma, men man får sova många gånger istället!" :D

söndag, oktober 21

Where's my Mr. Sandman at, yo?

Som förälder får man inte sova som man vill... förvånande, va? :P

Det börjar faktiskt kännas ganska skönt att jag är student i och med att jag kan flexa järnet med tiderna och jag har inte ens något på schemat varje dag i veckan. Det där med ekonomin löser sig.

Tack för allt stöttande från alla olika håll! Det känns bra att man har en så bra familj och vänner :) <3

Kejsarsnitt - Akademiska sjukhuset, Uppsala

Jag tänkte försöka krafsa ner lite om hur kejsarsnittet som ledde till födelsen av min son gick till och vad som hände i min hjärna (se bloggens header) när allt detta hände.

Allt började med att den lilla knasbollen ville sitta upp i mammas mage istället för att ligga med huvudet nedåt, som alla NORMALA barn gör... men vem skulle gissa på att vi skulle få ett normalt barn med så konstiga föräldrar? :) Det resulterade i alla fall i ett så kallat vändningsförsök som inte riktigt gick helt enligt planerna. Då fick det helt enkelt bli kejsarsnitt! Det var helt galet att få veta EXAKT vilken dag man skulle bli en rakryggad, hårt arbetande superpappa... helt "OVER NIGHT" liksom ;D

Så blev det helt plötsligt den konstigaste dagen i mitt liv. Vi hade fått veta att kejarsnittet antagligen skulle äga rum runt 09:30 på morgonen och att vi skulle vara där klockan 07:00. Punktliga som få satt vi i rummet som skulle komma att bli vårt hem de två kommande dagarna. Runt 08:00 kom det in ett par väldigt stressade personer och sa att det var lite bråttom för att vi snart skulle ner och snitta fram vår lilla son. Fort i med en hel drös slangar som petade åt alla håll (jag överdriver för effekt :P) och där satt världens fjantigaste blivande pappa och blev lite snurrig i huvudet på grund av att hans nål/blod-fobi inte riktigt är bästa polare med stress... söt som min underbara fru är så oroade hon sig mycket mer om mig än om sig själv :P men det gick fint! Sen bar det av ner i källaren, fortare än man kanske hade velat, någon timme innan man trodde att man ens skulle behöva tänka på att åka ner!

Pang tjoff så blev jag ivägskickad in i ett manligt omklädningsrum där jag fick hjälp att hitta de underbart vackra kläderna jag skulle ha på mig under själva operationen. När jag sen gick ut ur det rummet hade jag ingen aning om vad jag skulle. Det var inte så himla roligt att veta att det är ganska bråttom att ta sig till ett rum man inte vet var det är för att ens fru snart ska bli uppskuren för att man ska kunna plocka ut min son som legat där i mer än 8 månader... inte världens bästa känsla kanske :P Sen fick jag i alla fall hjälp att komma rätt av några sköterskor eller nått...

Där inne ser jag världens sötaste, men just nu också världens mest slitna, underbara lilla fru som sitter och skakar som ett asplöv på en brits. Det var inte helt lätt att sätta sig framför henne, krama om hennes händer och försöka utstråla ett slags lugn för att underlätta situationen för henne. Skakningarna är tydligen något väldigt vanligt och ofarligt... men det var inte helt lätt att se någon man älskar i den situationen. Sen fick hon slappna av i ryggen för att kunna få en ryggmärgsbedövning (det var mycket mindre jobbigt än vi båda trodde att det skulle vara) och sedan lägga sig ner på britsen. Då fick jag sätta mig bakom hennes huvud. Vi tittade på varandra och pratade lite bakom skynket som täckte för det antagligen ganska obehagliga hålet i hennes mage där läkarna grävde omkring. Det är jäkligt häftigt att man kan bedöva någon så mycket att det inte känns ett dugg att bli skuren i magen förutom att man känner att någonting händer.

När jag hade suttit där ett tag och försökt att lugna ner min fru samtidigt som jag försökte att inte svimma så hör man ett litet skrikande bakom skynket. Efter det kom det fram en skrynklig liten figur till oss och hälsade på. Då var det väldigt många otroligt konstiga känslor som svallade i kroppen på den nyblivna pappan (jag hade kunnat skriva "jag" också, men det hade inte varit lite dramatiskt) som fick lite skuldkänslor över att han inte kände en oövervinnerlig kärlek till den skrynkliga, kladdiga lilla skriktomten som precis blivit urplockad ur dess mor. Det var väldigt jobbigt att den underbara känslan inte kom direkt när jag fick se honom... det kändes inte jobbigt, men jag hade hoppats på att bli lite gladare än jag faktiskt blev. Skuldkänslor från första sekund, helt enkelt :P Jag tror att den kärlekskänslan som jag letade efter blev översvämmad av alla andra konstiga känslor som jag kände och alla konstiga scenarion som jag såg framför mig där han bajsade på sig mitt i natten och skrek och inte lät mig plugga i fred och krånglade till allt och fick mig och Carro att skiljas och allt vad i helsike min hjärna kunde komma på som var NEGATIVT med det här underbara lilla barnet (jag vet inte exakt vilka saker jag såg framför mig... men ni fattar vad jag menar :P)

Det lugnade dock ner sig när jag fick se att han mådde bra och när adrenalinnivån inte var över 9000. Jag tror dock inte att så många pappor känner sig så glada som man förväntar sig i och med att det är en så OTROLIGT märklig situation. Jag oroade mig så otroligt mycket över att mamman inte skulle må bra och att det skulle ha hänt nånting under själva operationen.

Men allt hade gått bra och bebisen och jag fick gå in till mamma innan vi fick gå vidare till ett annat rum där det kom in lite olika människor som gratulerade oss och kikade på mamman och bebisen så att allt hade gått bra. Det är så tryggt att man får sån otrolig hjälp av personalen.


Efter någon timme eller två (tidsuppfattningen var inte 100 när man satt där) när ryggmärgsbedövningen började släppa fick vi åka hissen tillbaks upp till det rum där vi satt och väntade i början av blogginlägget :P Vi fick massor av hjälp av personalen angående allt möjligt med bebisen och mamman och det kändes riktigt bra att man fick vara där de första dagarna.

En sak som var RIKTIGT jobbigt för mig var när jag bytte bebisens andra blöja. Den första blöjan gick helt ok, även om det var väldigt ovant och lite småkrångligt. Jag fick dock hjälp av personalen och så, vilket var väldigt tryggt... så att man kan få lite pointers :) Problemet med den ANDRA blöjan var att det var så in i bomben mycket bajs över hela rumpan och halva ryggen... en sak som jag inte hade fått berättat för mig tidigare var att det bajs som kommer det första dygnet är helt tjockt och jäkligt kletigt. Jag beskrev det som tjära med slime i. Hur jag än stod där och torkade mitt i natten så gick det inte bort! Min fru låg bredvid mig och försökte hjälpa till med tips, vilket bara gjorde mig mer stressad, men det är klart man vill hjälpa till så mycket man kan (hon kunde ju inte resa på sig än). Det blev inte bättre av att min nyfödda son låg där och skrek för glatta livet utan att jag kunde göra något alls för att lugna honom. Det lät dessutom som att han höll på att kvävas för att han låg och kräktes, vilket gjorde mig otroligt stressad och orolig, så vi kallade på personalen som tog för evigt på sig att komma dit (i verkligheten tog det säkert mindre än minut). När jag precis insåg att det inte alls gick att få bort några små bajskluttar som helt satt fast på benen hur jag än tvättade så bajsade han ännu mer. Det var INTE ROLIGT helt enkelt.

Som tur var kom personalen precis in i rummet då och visade mig hur man kan hålla små bajsbebisar under en vattenkran och helt enkelt skölja av dem. Sen fick han en ny blöja och fick lägga sig till rätta i sängen igen. Stressen i kombination med att jag inte hade känt mig så glad som jag hade hoppats på tidigare under tagen blev alldeles för mycket för mig. Jag lade mig ner och började gråta som en galning och såg framför mig hur vår underbara lilla skatt skulle hålla oss vakna hela nätterna och bajsa på mig och Carro och skrika så att grannarna ville få oss vräkta och en massa annat galet. Det i sin tur ledde till en riktig skuldkänslobomb. Jag försökte tänka på att jag hade hört att vissa känner så dom första dagarna och att det skulle kännas bättre dagen efter, men det var otroligt svårt att släppa alla sjukt konstiga och obehagliga känslor bara sådär. Det som lugnade mig mer än något annat var att min sjukt underbara superfru sa att jag fick känna precis hur jag ville. Man behöver inte vara överlycklig och tro att allt ska vara perfekt hela tiden.

Det löste sig dagen efter precis som jag hade trott. Det är så otroligt hur man kommer in i föräldra-mode på en gång och bara vet hur man ska göra och hur man tröstar sitt lilla barn och så. Det är också fantastiskt hur man kan känna sig lugn på insidan trots att man blir bajsad, kissad och spydd på. Allt handlar helt plötsligt om den lilla bajsmaskinen, på ett väldigt positivt sätt... det känns inte som att man gör några uppoffringar. Allt löser sig.

Världens lyckligaste nyblivna farmor kom och hälsade på en snabbis med en blombukett och en knasig nallebjörn som vill vara en kanin.

Två dagar senare fick vi åka hem. Allt gick så himla bra och Carro gick upp och knallade runt tidigt och allt flöt bara på riktigt fint. Allt som allt tycker jag att det gick långt över förväntan. Både kejsarsnittet och vistelsen på BB. Väldigt bra personal!

Såhär söt kan man vara i en alldeles för stor overall när man är på väg hem.



















Det där var ett väldigt långt blogginlägg... Hoppas att det var lite intressant och inte allt för rörigt. Jag hoppas även att jag kan hjälpa någon (blivande) förälder på något sätt genom den här lilla berättelsen.

Ha det megabra! Det kommer jag :D

tisdag, oktober 16

Pappa Björn

Imorgon runt klockan 10:00 blir jag pappa... det är det sjukaste någonsin.

Puss på er <3