Den ensamme joggaren

Jag var på ett sent gym-pass idag och fick traska hem i regnet... När jag hade gått i ca en halvtimme och nästan var hemma möter jag en ensam joggare. För att slutpoängen ska kännas lika konstig som jag tyckte att det var så tänker jag försöka beskriva hur själva scenen såg ut:

Det var väldigt mörkt och det regnade. Det regnade inte så mycket att man kan kalla det spöregn, men inte heller så lite att det bara duggade. Det var ett ganska trist vandrarväder. Jag gick och tänkte för mig själv då det inte fanns så mycket att titta på i mörkret. Det enda som passerade mig medan jag gick där för mig själv var en enstaka bil eller två.

Efter ett tag möttes jag av en joggande man. Jag minns väldigt tydligt hur han var klädd eftersom att jag reagerade så på att jag möttes av en människa i det vädret, speciellt eftersom att han hade valt att gå ut och jogga i regnet. Han joggade rakt mot mig så jag fick gå lite åt sidan för att han inte skulle springa in i mig. När han var precis jämte mig pruttade han. Det roligaste var att prutten kom i tre små etapper eftersom att han joggade. Ljudet av hans fotsteg byttes tillfälligt ut mot tre små pruttar innan han joggade vidare in i natten.

Så gick det till när jag möttes av den ensamme joggaren. Det var en upplevelse utan dess like.